Hat mot varlden

Nu va det ju nastan en manad sedan jag bloggade senast....inte bra. Och forra gangen hatade jag Bibeln. Idag hatar jag konservativa och sjalviska manniskor (ovanligt va?) och aven man i Pakistan (och pa manga andra stallen i arabvarlden). Haromdagen hatade jag Fred Phelps & co for att Westboro kyrka vann i the Supreme Court pga the Civil Rights (missforsta inte, dem ar jattebra), sa nu far dem ju sta dar pa begravningar och skrika med skyltar som sager "God hates fags", "Thank God for 9/11", "You're going to hell" och "Thank God for the dead soldiers". Tjenis, kanns ju respekfullt och bra.

I alla fall, idag tankte jag infoga tva viktiga saker i det har inlagget. Forst: Pink sjunger Dear Mr. President (tror Indigo Girls korar) pa Wembley arena 2007. SA javla bra. Lyssna, snalla.





Second: en valdigt hemsk text jag laste haromdagen. Ar du kanslig kanske du ska avsta fran att lasa. A andra sidan kommer du om du inte laser aldrig fatta att sadant har hander hela tiden i flertalet lander runtom i varlden och att nanting maste goras.

Ahmedi Begum, en 55-årig änka i Lahore i Pakistan, behövde hyra ut en del av sitt hus för att få in pengar. Hennes dotter hade just fått sitt första barn och låg fortfarande till sängs och hennes svärson var på jobbet när två unga kvinnor, helt och hållet beslöjade, kom för att titta på rummen som Begum ville hyra ut. Medan Begum pratade med dem ute på gårdsplanen stormade flera poliser in och arresterade de unga kvinnorna tillsammans med Begums brorson, som precis hade kommit dit. Senare på dagen, när Begums svärson kom hem från arbetet, gick de båda till polisstationen för att få reda på vad som hade hänt.

Polisen placerade Begum i ett eget rum och sa till henne att hon också var anhållen. Hon blev chockad; hon sa till dem att hon var en respektabel kvinna, änka, mormor, att de begick ett misstag, men de lät sig inte påverkas. Sedan förde de in de båda unga kvinnorna, nakna och blödande, och våldtog dem på nytt i hennes närvaro. I ångest och vånda höll hon för ögonen; polismännen tvingade ner henne på knä och höll fast hennes armar vid sidorna. ”Titta! Titta på!” skrek de. Sedan våldtog de henne också, den ene efter den andre, om och om igen, hela natten. ”Jag vet inte hur många poliser som var i det rummet den natten. Det kan ha varit femtio. Jag kommer aldrig att glömma deras skratt, deras vrål."

Morgonen därpå släpade poliserna ut henne och tryckte ner hennes ansikte och slog henne med en tjock läderrem. Plötsligt avbröts misshandeln – då märkte hon hur hon bara skrek och skrek – och det kändes som om hennes inre hade stuckits i brand. En polis hade kört upp en batong insmord med stark chilipasta i hennes ändtarm med sådan kraft att rektum brast, och pastan brände som syra.

Medvetslös fördes hon till kvinnofängelset Kot Lohkpat, anklagad för zina, äktenskapsbrott. (De båda andra kvinnorna anklagades för ”lösdriveri”.) Begum satt i fängelse i tre månader innan kvinnorättsaktivisten och advokaten Asma Jahangir engagerade sig i fallet. Tre år senare blev hon frikänd, men under tiden hade svärsonen skilt sig från hennes dotter på grund av skammen. Begum fick leva vidare med kroniskt sårig ändtarm och konstant ryggvärk efter misshandeln. Hon trodde att skälet till att hon gripits var att hon tidigare hade vägrat att hyra ut sina lediga rum till en polisman.

Polisen försökte muta Begum för att få henne att avstå från att driva talan mot dem. En tjänsteman förklarade för henne att det vore dåligt för polisen och för landet om männen straffades. Begum lät sig inte påverkas och polismännen blev anklagade, men de ställdes aldrig inför rätta: de förflyttades till andra platser, precis som rättegången. Vittnena hade inte råd med reskostnaderna och därför blev det ingenting av.

Enligt Pakistans hudood-förordning, införd av general Zia al-Haq 1979 som en del av hans islamiseringsprogram, måste en kvinna som anklagade någon för våldtäkt kunna ta fram fyra muslimska män med gott anseende som vittnen till brottet. Om hon inte lyckades få fram vittnena skulle kvinnan anklagas för zina, för vilket det föreskrivna straffet var piskning eller stening, även om sådana straff i realiteten aldrig verkställdes i Pakistan. Enligt Human Rights Watch fängslades däremot tusentals kvinnor som en följd av resultatlösa våldtäktsanklagelser. Konsekvensen blev att våldtäkt kunde begås ostraffat i Pakistan.

Detta ar bara en av manga berattelser. Jag ska inte saga sa mycket. Men att Sharialagar och alla som nagonsin bara haft en tanke pa att vilja folja dem ska slopas borde inte behova namnas. Om helvetet fanns skulle dessa man befinna sig langre ner an langst ner. Och da hoppas jag innerligt att definitionen faktiskt ar smartsam och evig tortyr.


Fran http://www.fritankesmedja.se/en-gud-for-mobbare